Det är något som behöver frisättas, släppas ut, det är en ren och skär ilska, ett övertramp som inte kan förlåtas, ett avgrundsvrål, en sång, ett läte som inte går att känna igen, det är en fjäril, en brottsplats, en begravning eller ett bröllop.
Du frågar hur jag mår, jag vet inte vad jag svarar, men jag tänker: det är ett sökande, en blomma, en vilsen själ, en känsla av att jorden gungar och jag med, att det ändå ligger en mening där under, att det måste göra det, för annars vet jag inte, då är det tunga bara ett oformligt moln.
Har saknat mer utrymme för skrivandet under sommaren. Men det kommer nog i och med rutinerna framåt hösten. Utrymmet för det egna. Även om jag även där behöver hitta en bättre rutin för att få in mer skrivande. En dag i veckan, en timmes skrivtid, borde inte vara så svårt. Antingen när barnen somnat någon kväll, eller på ett fik för mig själv. Om inte på helgen så någon kväll efter jobbet.
Jag läste delar ur boken Fyratusen veckor – tidshantering för ett ändligt liv av Oliver Burkeman. I ett parti stod det att om man längtar efter att göra något såsom att måla eller skriva, så istället för att skjuta upp det tills när man kanske har tid ”någon gång längre fram”, börja göra det nu istället, kanske en timme om dagen, och se vad som får offras när du börjar göra det du innerst inne vill göra. I mitt fall skulle det väl vara sömn, yoga eller tid med familjen som offras. Men en eller två timmar i veckan, det borde väl vara åtkomligt? Jag är inte den bästa planeraren, men det är nog vad som krävs här, rutiner och planering.
Jag behöver vara i någon form av skrivande för att må bra, om det så bara är sporadiska dikter som skrivs här och där, för att efter hand bilda mer av en helhet. Det är ju så mina manus tagit form, varvat med längre stunder på fik eller hemma när det finns möjlighet. Det är tur att poesin ligger mig närmast, det korta och fragmentariska formatet, även om jag ofta skriver sådant som har en process eller berättelse i botten. Det känns väldigt avlägset att försöka sig på att skriva något längre och mer massivt, såsom en roman. Men det kanske vore spännande att försöka snart. Jag försökte en gång tidigare, men det blev för mycket plikt och för lite lust i det skrivandet, vilket inte skapade ett särskilt bra resultat.
Lisa Gidlöf 