in i det maniska tillståndet
jag följer stigen
allting går i blått
mina organ är sammet
jag möter den halvblinda räven
som aldrig kan se mig helt
bara ana mina konturer
av storhet och skuld
*
min kropp är svag
villrådig
som om skogen
ätit mitt inre
för varje dygn
jag blundar och ser
månen spraka
det rinner en vätska ur mig
Lisa Gidlöf 
Lämna en kommentar