Kategori: Okategoriserade

/

var går jag vilse och hur

hittar jag ut ur det som ska vara mitt

eldbefängda ansikte

nu multnar du

benrangelviol

/

blåsa genom natten

urgröpt fågelmuskel

jag bjuds in till lekar

där jag egentligen inte deltar

sedd utifrån

är jag hel

/

munnen i myllan

blomskaften

det som ruvas i jorden

här finns partiklar av djur, föda, omsorg

/

jag flödar

i herreljudet

en sång

som stiger mig

åt huvudet

i handen ligger bönen

och bultar

/

in i det maniska tillståndet 

jag följer stigen 

allting går i blått

mina organ är sammet 

jag möter den halvblinda räven 

som aldrig kan se mig helt 

bara ana mina konturer

av storhet och skuld

*

min kropp är svag

villrådig 

som om skogen 

ätit mitt inre

för varje dygn

jag blundar och ser

månen spraka 

det rinner en vätska ur mig

Har saknat mer utrymme för skrivandet under sommaren. Men det kommer nog i och med rutinerna framåt hösten. Utrymmet för det egna. Även om jag även där behöver hitta en bättre rutin för att få in mer skrivande. En dag i veckan, en timmes skrivtid, borde inte vara så svårt. Antingen när barnen somnat någon kväll, eller på ett fik för mig själv. Om inte på helgen så någon kväll efter jobbet.

Jag läste delar ur boken Fyratusen veckor – tidshantering för ett ändligt liv av Oliver Burkeman. I ett parti stod det att om man längtar efter att göra något såsom att måla eller skriva, så istället för att skjuta upp det tills när man kanske har tid ”någon gång längre fram”, börja göra det nu istället, kanske en timme om dagen, och se vad som får offras när du börjar göra det du innerst inne vill göra. I mitt fall skulle det väl vara sömn, yoga eller tid med familjen som offras. Men en eller två timmar i veckan, det borde väl vara åtkomligt? Jag är inte den bästa planeraren, men det är nog vad som krävs här, rutiner och planering.

Jag behöver vara i någon form av skrivande för att må bra, om det så bara är sporadiska dikter som skrivs här och där, för att efter hand bilda mer av en helhet. Det är ju så mina manus tagit form, varvat med längre stunder på fik eller hemma när det finns möjlighet. Det är tur att poesin ligger mig närmast, det korta och fragmentariska formatet, även om jag ofta skriver sådant som har en process eller berättelse i botten. Det känns väldigt avlägset att försöka sig på att skriva något längre och mer massivt, såsom en roman. Men det kanske vore spännande att försöka snart. Jag försökte en gång tidigare, men det blev för mycket plikt och för lite lust i det skrivandet, vilket inte skapade ett särskilt bra resultat.

/

skogens brus

läckande hinna

/

vridningen inåt

genom

djurens magra kött

/

träden står slöa

barkens luftighet

/

överallt kryper

maskarna fram

i gryningen går de

tunga rådjuren

sin runda

/

deras ögon blinkar

de kan inte se ordentligt för allt ljus

/

solen som spräcker

deras hinnor

inuti ögonen

/

var har jag gömt köttet

det luktar

i hela skogen

en lucka i midjan öppnas

och ut flödar vattnet

trögt flytande bläckfiskar 

gapande fiskmunnar

oförlösta foster

jag skrattar

som i en dröm

trär alger i håret och sniffar in

lukten av dött hav

plaskar runt med underkroppen och ser

benen sakta växa ihop

till en fjällig fena

jag plaskar med min fena

i vattnet som fyller rummet

jag dyker med skallen

ner i vattnet 

simmar runt

bland maneter och

halvdöda bläckfiskar

mina foster

simmar runt mig

sträcker sakta ut

sina pyttesmå armar

jag stirrar i det grumliga

jag ser mig själv

bli äldre och äldre

jag ligger på rumsgolvet

och vattnet färgas

blodrött 

mina foster skulle aldrig födas

de leker nu med mina fenor

guppar och kletar 

jag är en sjöjungfru

och de kan inte längre återvända

till min livmoder

*

ruska kroppen rå och möjlig

vara mjuk i tungan

fågel bända muskelsinnet

stanna i det osagda

tåla moder tåla kött

brun är dagen när den löper

*

muskel hjärta blå i sinnet

vara vacker i en hinna

fågel ser igenom mig

ingenstans har jag att hitta

*

vakennyllet söndrar

fågeln vaggas mjukt

dagen öppnar sina dörrar

det knarrar och har sig

inuti bröstkorgen

*

jag är min egen och det räcker

fågelsaften sugs in i porerna

det går en vind genom skallen

tusen dagar kvar

i detta liv