Ett eget rum

Att skriva är för mig ett sätt att få utlopp för vad som pågår inuti och att beröra det undermedvetna. Det som jag kanske anar pågår inuti men som tanken inte riktigt kan få tag i. När jag skriver så hamnar jag ju i ett annat tillstånd där flödet av intryck, associationer och känslor får breda ut sig och skapa sina egna vägar. Det är befriande.

Det är också roligt att få skapa något, att se hur en diktsvit eller prosaberättelse kan skapas ur tomma intet, för det börjar ju alltid så, med en tomhet. Vari ligger behovet att hela tiden fylla den tomheten? Det är ju så spännande att få skapa och bestämma helt själv hur en berättelse ska formas, hur orden ska bilda en helhet, hur något ska gestaltas. Det är en frihet och även om det är svårt skapar det ett förhöjt tillstånd, en stor koncentration. Jag känner mig ofta mer levande och sann inför mig själv när jag skriver, som om jag kommer åt något inuti som jag inte kan komma åt på något annat sätt.

Jag upplever tristess om det går en period utan att jag skriver. Då är det som om jag lite grann tappar kontakten med mig själv och att vardagen blir lite gråare, fattigare, mer fyrkantig. Med skrivandet kommer liv, luft, oförutsägbarhet och nästan något elektriskt in. Jag behöver det så tydligt.

Nu skriver jag ett par timmar en eftermiddag i veckan, med hjälp av tio procent tjänstledighet. Det känns som om jag har skapat ett eget litet rum för skrivandet. Att jag nu har en rutin och ett flöde. Det är som om jag har visat tydligare för mig själv att skrivandet är viktigt och att jag behöver tid i vardagen för det, för att må bra och känna att jag är på rätt väg.