att vilja mer av livet, träffa vänner i klunga och aldrig glida ifrån någon, bo på landet, lära sig reiki, få den inre energin att fullkomligt flöda, få till fler äventyr, slopa vardagen, vara rolig och rå, känna sig osaligt kär, leva i ruset, vägra arbete, flöda i sitt eget lilla ljus, sakta formas till ett rådjur, andas i fyrkant och agera hela tiden, se den raka vägen framåt, aldrig tvivla, bara jämna ut alla skavande kanter, ta sina horn och stångas med dem, bo i elegant radhus, var som helst, bjuda in vänner till middagar, läcker rådjursfilé, alla njuter, mina samtalsämnen flödar, jag är rik och kreativ, det är sommar och gassande sol, det finns inga ensamma stunder i novembermörker, det finns bara ett evigt strilande ljus, jag bränner mig på all lycka, det går inte att hålla ihop, det är så vackert att det gör ont

safterna blandas

är jag en räv

vad kan gjutas

ut ur mig

fjärilarna är blå

svävar

enformigt

skogen slipar mina krafter

räven trycker till och nafsar på

gryningen multnar

det läcker safter ur jorden

allt simmar runt

en dimma över kropparna

räven luktar bränt

är jag fortfarande det

fortfarande en gulaktig fågel

eller människa

jag dricker vinet

det är ljuset

som porlar i mungiporna

det är fjärilen larven

fågeln och rådjuret

det är ljusflickan

som bär på alla mina

böner

genom livet

hon träder endast fram

under natten

när jag knappt är vid

medvetande

det är då jag ser hennes långa blonda

hår

Att skriva är för mig ett sätt att få utlopp för vad som pågår inuti och att beröra det undermedvetna. Det som jag kanske anar pågår inuti men som tanken inte riktigt kan få tag i. När jag skriver så hamnar jag ju i ett annat tillstånd där flödet av intryck, associationer och känslor får breda ut sig och skapa sina egna vägar. Det är befriande.

Det är också roligt att få skapa något, att se hur en diktsvit eller prosaberättelse kan skapas ur tomma intet, för det börjar ju alltid så, med en tomhet. Vari ligger behovet att hela tiden fylla den tomheten? Det är ju så spännande att få skapa och bestämma helt själv hur en berättelse ska formas, hur orden ska bilda en helhet, hur något ska gestaltas. Det är en frihet och även om det är svårt skapar det ett förhöjt tillstånd, en stor koncentration. Jag känner mig ofta mer levande och sann inför mig själv när jag skriver, som om jag kommer åt något inuti som jag inte kan komma åt på något annat sätt.

Jag upplever tristess om det går en period utan att jag skriver. Då är det som om jag lite grann tappar kontakten med mig själv och att vardagen blir lite gråare, fattigare, mer fyrkantig. Med skrivandet kommer liv, luft, oförutsägbarhet och nästan något elektriskt in. Jag behöver det så tydligt.

Nu skriver jag ett par timmar en eftermiddag i veckan, med hjälp av tio procent tjänstledighet. Det känns som om jag har skapat ett eget litet rum för skrivandet. Att jag nu har en rutin och ett flöde. Det är som om jag har visat tydligare för mig själv att skrivandet är viktigt och att jag behöver tid i vardagen för det, för att må bra och känna att jag är på rätt väg.

Kaninen ser rädd ut på kvällen. Systern går och kollar efter hål i stängslet, misstänker att kaninen varit ute på vift och blivit skrämd av något.

Kanske ett större djur, säger hon.

När flickan håller kaninen i famnen känner hon att den darrar. Flickan stryker och stryker, pälsen blir allt varmare. Till sist somnar kaninen så, mot flickans bara ben.

Nu får du sitta så ett tag, säger systern, så att den inte vaknar direkt.

Flickan sitter med kaninen mot låren, hon känner hjärtat ticka där innanför pälsen. Hon vågar knappt andas av rädsla för att väcka kaninen.

Lilla lilla vän, tänker hon.

Det är något som behöver frisättas, släppas ut, det är en ren och skär ilska, ett övertramp som inte kan förlåtas, ett avgrundsvrål, en sång, ett läte som inte går att känna igen, det är en fjäril, en brottsplats, en begravning eller ett bröllop.

Du frågar hur jag mår, jag vet inte vad jag svarar, men jag tänker: det är ett sökande, en blomma, en vilsen själ, en känsla av att jorden gungar och jag med, att det ändå ligger en mening där under, att det måste göra det, för annars vet jag inte, då är det tunga bara ett oformligt moln.

/

var går jag vilse och hur

hittar jag ut ur det som ska vara mitt

eldbefängda ansikte

nu multnar du

benrangelviol

/

blåsa genom natten

urgröpt fågelmuskel

jag bjuds in till lekar

där jag egentligen inte deltar

sedd utifrån

är jag hel

/

munnen i myllan

blomskaften

det som ruvas i jorden

här finns partiklar av djur, föda, omsorg

/

jag flödar

i herreljudet

en sång

som stiger mig

åt huvudet

i handen ligger bönen

och bultar

/

in i det maniska tillståndet 

jag följer stigen 

allting går i blått

mina organ är sammet 

jag möter den halvblinda räven 

som aldrig kan se mig helt 

bara ana mina konturer

av storhet och skuld

*

min kropp är svag

villrådig 

som om skogen 

ätit mitt inre

för varje dygn

jag blundar och ser

månen spraka 

det rinner en vätska ur mig

Har saknat mer utrymme för skrivandet under sommaren. Men det kommer nog i och med rutinerna framåt hösten. Utrymmet för det egna. Även om jag även där behöver hitta en bättre rutin för att få in mer skrivande. En dag i veckan, en timmes skrivtid, borde inte vara så svårt. Antingen när barnen somnat någon kväll, eller på ett fik för mig själv. Om inte på helgen så någon kväll efter jobbet.

Jag läste delar ur boken Fyratusen veckor – tidshantering för ett ändligt liv av Oliver Burkeman. I ett parti stod det att om man längtar efter att göra något såsom att måla eller skriva, så istället för att skjuta upp det tills när man kanske har tid ”någon gång längre fram”, börja göra det nu istället, kanske en timme om dagen, och se vad som får offras när du börjar göra det du innerst inne vill göra. I mitt fall skulle det väl vara sömn, yoga eller tid med familjen som offras. Men en eller två timmar i veckan, det borde väl vara åtkomligt? Jag är inte den bästa planeraren, men det är nog vad som krävs här, rutiner och planering.

Jag behöver vara i någon form av skrivande för att må bra, om det så bara är sporadiska dikter som skrivs här och där, för att efter hand bilda mer av en helhet. Det är ju så mina manus tagit form, varvat med längre stunder på fik eller hemma när det finns möjlighet. Det är tur att poesin ligger mig närmast, det korta och fragmentariska formatet, även om jag ofta skriver sådant som har en process eller berättelse i botten. Det känns väldigt avlägset att försöka sig på att skriva något längre och mer massivt, såsom en roman. Men det kanske vore spännande att försöka snart. Jag försökte en gång tidigare, men det blev för mycket plikt och för lite lust i det skrivandet, vilket inte skapade ett särskilt bra resultat.

/

skogens brus

läckande hinna

/

vridningen inåt

genom

djurens magra kött

/

träden står slöa

barkens luftighet

/

överallt kryper

maskarna fram